Återbesök

Nu i måndags bar det återigen av till Henån, fast denna gången enbart med Sara som också har Henån som "sitt" ställe. Efter att checkat in på Hotell Henån (!), så mötte vi upp kommunens kultursekreterare Folke Almegius och hans assistent Anders på kommunhuset för att diskutera vårt projekt och för en liten kulturrunda. Sen ägnade jag och Sara dagen åt att titta, fotografera och dokumentera vår plats. Vi har en ganska liten plats jämfört med andra i klassen, vilket gör att man känner sej lite weird när man befinner sej där utan att göra nånting uppenbart. Särskilt med tanke på att folket direkt verkade förstå att vi var/är "utbölingar". Vilket man förstår när det bor 2000 i Henån. 2000, jösses. Den starkaste åldersgruppen är 50-60åringarna, medan ungdomsgruppen 16-24 är en liten minoritet. Det märks tydligt då pensionärerna är kungar på dagen. Dom traskar fram längs torget, handlar på Ica Pärlan (Pärlan, älskar det!) och tar en fika på Moster Signes Konditori. Tempot är sävligt och ljudnivån låg. Men sen på kvällen försvinner dom in i stugorna och plötsligt är det en massa kids på torget. Dom hänger utanför Pärlan, gasar med moppen och skriker lite.
Jaja, utanför Pärlan står torgets offentliga konst, ett skepp (såklart) som har en förankning i Orust historia (såklart). Kommungubbarna var stolta över det, och på dagen satt där en och annan tant och på kvällen hängde kidsen där. Jag kan ju tycka att det blir så himla klyschigt att man har just ett skepp på torget, att torgscenen har hamndäck på sig, att Ica heter Pärlan, med en mussla på bilden (fastän jag älskar det), att barnklädesaffären heter Sjö-kidz och att kulturhuset heter Kajutan. Lite för tematiskt kanske? Men det är ju min personliga smak och Henåns folk verkar ju nöjda....?
Det här med offentlig konst är så himla svårt. Det blir som skolmaten. När det är många smaklökar som ska tillfredställas väljer man den enkla och försiktiga smaken. Lagom. Inga kryddor som kan väcka avsky, fastän andra skulle älska det. Tur att man kan efterkrydda själv. Kan man göra det med offentlig konst också kanske?

Nu ska jag avsluta min roman med ett Henånpanorama, och ja, jag har stulit ide'n från Camilla, tack för den:).

Henån

Henån Here We Go

Jaha, då har man stiftat bekantskap med Henån. Ett samhälle jag inte visste existerade fram tills för några veckor sedan. Eftersom jag är från skåne är alla dom här platserna väldigt färska för mej.
Mina första intryck av Henån är i alla fall lugnt, sävligt och lite gulligt. Får se hur man ska plantera projektet i det.

Från kaos till....?

I min modell har jag försökt fånga känslan av att komma från en värld till en annan, trots att världarna ligger grannar. Just den känslan jag fick av att stå i viadukten i Kallebäck. Motorvägsbuller på ena sidan och fågelkvitter på den andra. Det blir nästan lite absurt när det bara skiljer cirka tjugo meter mellan dom. Tunneln i modellen är tråkig och steril, precis som den klotterfria viadukten, men den för en från kaos till lugn. Mitt kaos symboliseras av starka kulörer, konstiga former och stökighet. Lugnet består i sin tur av ordning, system och förutsägbarhet.

Och sist så stör er inte alltför mycket på mina väldigt daterade datum på bilderna, min kamera ställer om sej själv med jämna mellanrum...

Platsanalys som resulterade i en berättelse

Viadukten i Kallebäck


Jag går från stekande sol till svalka. Från starkt sensommarljus till dunkel skugga. Dock är den dunkla skuggan upplyst av fjorton lampor som lyser ljummet mot kala väggar. Tända lampor mitt på blanka dagen. Platsen isolerar mig lite lätt från omvärlden. Jag hör trafiken men jag ser den inte. Däremot ser jag staden i den ena änden och den gröna idyllen i den andre.
Flera cyklar svischar förbi. Nästan uteslutande ungdomar på väg hem från skolan.
– Typ två mille?
– Nej, men hon tjänar jävligt bra. Två killar passerar diskuterandes. Genom viadukten. Denna harmlösa viadukt som inte har någon graffitti. Inte ens lite klotter. På natten borde den te sig skrämmande, på grund av sin isolerande och inbäddade effekt. Men icke. Snällt och närmast tryggt låter den folk passera genom. Från brusigt stadsliv till tyst idyll.