Utställningen.

Några bilder från utställningen. Sniglarna gjorde susen.

Tack för mej!

Slutet är nära...

Måndag. Klockan är snart halv fyra. Jag har en hel del kvar att göra, men det jag bör hinna, bara jag förvaltar eftermiddagen väl.

Glada nyheter är att det kanske blir sniglar i alla fall. Susanne i klassen hade eventuellt en skattgömma. Hurra! Även om jag ställt om mej och gjort om modellen utifrån tanken på inga sniglar så vill jag ha dom. Det kanske blir överflödigt, men hey, då får det bara bli ett gästspel. Bara jag får pröva så är jag nöjd. Dock bidrar detta med lite extraarbete då jag måste lacka hela grejen, och då i sin tur köpa lack. Men det kanske det är värt, det vet jag om några dagar.

Känns som om det är på sin plats att summera projektet lite smått (vilket känns lite fånigt med tanke på att det inte är klart). Jag önskar att jag varit lite mer på hugget i början. Att jag använt bloggen oftare. Kort, koncist och ofta är en melodi som låter bra i mina öron, men tyvärr så var jag lite seg i bloggstarten.
Förvirring och missförstånd gjorde att jag kom igång lite sent, men sen har det rullat på.
Som alltid känns det som tiden gått för fort och att jag kunnat gjort så mycket mer.
Men att blogga har verkligen varit kanon att använda som portfolio/processdokumentation. Man måste tänka och se vad man gör hela tiden, det går inte att fuska och framförallt får man ta del av alla andras arbeten medans de är igång.

Jaja.
I morgon så får vi se hur det blir med sniglar och allt.
Hejdå Henån!

Mitt slembehov

Nästan.
Nästan klar.



Men anda inte. I morgon da blir det jakten pa koppen, kakfatet och limmet. Alfabetets tre sista bokstaver funkar inte langre.

Kanns som jag inte natt i mal, aven om det kanske inte heller var meningen. Men detta ar snarare ett startskott en nagot fardigt. Jag skulle vilja ga mycket djupare och avancera det lite mer.

Sen ar jag valdigt trott pa det gulliga justnu. Skulle verkligen behovt lite slemmiga sniglar och grisat till det lite.

Nu ska jag hem och ladda for morgondagen, da nastan allt maste handa. Hej tidsoptimist!

Ånej det är fredag!

Tre dagar kvar.
En hel del kvar att göra.

Jag måste nog lägga ner sniglarna. Buhu! Jag gillade tanken. Men det verkar som om dom flytt fältet såhär års i och med frosten. Sorgligt.

Så istället tänker jag fånga långsamheten som snigeln står för, med det som gör Henån så långsamt, nämligen pensionärer. Missförstå mej inte. Jag gillar pensionärer, på riktigt. Jag längtar själv tills jag är så gammal, det verkar vara trevliga dagar. Gille-kakor, knähund och nyhetsmorgon, vad mer kan man önska. Sen finns det ju såklart en massa negativa aspekter också, men dom blundar jag för. Så sniglarna ersätts med korsord, kakor och kaffe.

Henåns problem(?) är att det är så långsamt, men samtidigt är det de långsamma som bor där.
Vem ska anpassas efter vad?

Efterlyst

Producerar för fullt. Mina cernitlerebänkar (och träd) blev ratade av Mattias för att dom var för slarvigt gjorda. Men det var faktiskt skönt att bli lite dissad, för milda maneter, visst stämmer det. Jag är så himla slarvig ibland och hoppas på nåt sätt att det ska gå igenom. Eller har jag nån slags övertro på mej själv och inbillar mej att allt jag tar i blir guld. Ha! I alla fall så inser jag nu hur slarvigt gjorda dom är. Ihopkletade framför Viva la bam (bara det liksom...!) klockan elva på kvällen. Men för sex timmar såg jag det inte. Crazy.

Oj vilken skarp och osuddig bild. Man ser ju precis. Åh va bra att datumet stämmer också. Det här ger ett bra och seriöst intryck på alla sätt. Bra jobbat!

Jag hade ju även tänkt använda så kallade mördarsniglar i min modell. Men inser nu att det mest kommer äckla folk, och det är inte riktigt meningen så jag måste hitta snäcksniglar. Lever dom nu? Var bor dom? Har nån sett en snäcksnigel nyligen så lämna gärna en kommentar (a la Hasse Aro).

Nu tänkte jag sluta för idag.

Tjo!

BORDE

Usch, hela sex dagar sen jag bloggade sist. Inte bra, alls. Jag borde verkligen blogga mer, särskilt om det ska bli 10 meningsfulla inlägg (shit pommes frites!).

Jaja, nog tjatat. På dom här sex dagarna har det hänt en del, jag är nämligen på G! Känns bara så himla fånigt att jag inte skrivit om min andra tankar och ideer innan jag bestämde mej, menmen.

Jag har bestämt mej för den metaforen jag skämdes över. Den som är så pinsamt banal, så simpel och enkel på alla sätt. Nämligen; Snigel!
Trots att det finns massa ingångar i Henån, så är den känsla som är starkast tempot. Det går så himla långsamt, nästan i slow motion, där. Å vad symboliserar det allra bäst om inte den kära lilla snigeln.
Jag tänker bygga ett puttignuttigt litet Henån och låta det invaderas av sniglar.
Andra tankar jag haft har varit att bygga en tidshjälm med en tidsresa i (med metaforen tidsresa då, eftersom platsen har byggnader som följs av en tydlig tidslinje), tänkte baka sju sorters kakor och koka kaffe för att metafora (är det ett ord?) ålderdomen som är så tydlig där, bygga en temapark eller på nåt sätt visa på skiftbyte (stämpelklocka). Men nu blir det ingetdera, för nu blir det sniglar för hela slanten!

Känns bra för nu är jag verkligen inne i projektet (såpass att jag drömde om det i natt, nån sjuk dröm som inkluderade en lärarlagssketch med skräcktema, joddlarkläder och elektricitet).
Nu ska jag i väg och införskaffa lite mer material, tråkigt men sant.
Hej hej!

Klarhet

Äntligen lite klarhet!
Inget pimpande, inga lösningar till Henån från min sida.
Skönt!

Istället fokuserar jag på mina metaforer. Jag har fyra stycken just nu som känns aktuella. Skiftbyte, tidsmaskin, temapark och snigel (lite simpelt, ja).
Ska fundera ut några till.

Började bygga lite för att komma igång, men i alltför stor skala. Slaktade. På att imorgon igen.

Sist men inte minst lite bilder från min P.R.O.C.E.S.S. Det heliga ordet.

Pimpa vårt torg

God Måndag!

Efter en lång helg hemma i Skåne så känner jag att jag kopplat bort projektet lite för mycket så nu måste jag banne mej lägga på ett kol. Men jösses, var ska jag börja? Just nu grunnar jag på metaforer, men det går ju, hmmm sådär. Måste nog göra nåt annat, rita eller bygga.

Funderar lite på vad folket i Henån hade för åsikter om "platsen". Här kommer ett litet potpurri;
Att några bänkar är malplacerade, mer lummighet kring dom önskades.
Att vattnet är bortbyggt, man ser det knappt från torget fastän hamnen ligger 50 meter ner.
Att Ica/systembolaget/posten är en för massiv kloss som tar för mycket luft.
Att ladan är risig och bör ersättas, men av vad?
Framförallt är folket i Henån intresserade av att göra "platsen" till en mötesplats med ungdomligt drag (i alla fall enligt kommungubbarna).

Hur kommer jag in i detta?

Återbesök

Nu i måndags bar det återigen av till Henån, fast denna gången enbart med Sara som också har Henån som "sitt" ställe. Efter att checkat in på Hotell Henån (!), så mötte vi upp kommunens kultursekreterare Folke Almegius och hans assistent Anders på kommunhuset för att diskutera vårt projekt och för en liten kulturrunda. Sen ägnade jag och Sara dagen åt att titta, fotografera och dokumentera vår plats. Vi har en ganska liten plats jämfört med andra i klassen, vilket gör att man känner sej lite weird när man befinner sej där utan att göra nånting uppenbart. Särskilt med tanke på att folket direkt verkade förstå att vi var/är "utbölingar". Vilket man förstår när det bor 2000 i Henån. 2000, jösses. Den starkaste åldersgruppen är 50-60åringarna, medan ungdomsgruppen 16-24 är en liten minoritet. Det märks tydligt då pensionärerna är kungar på dagen. Dom traskar fram längs torget, handlar på Ica Pärlan (Pärlan, älskar det!) och tar en fika på Moster Signes Konditori. Tempot är sävligt och ljudnivån låg. Men sen på kvällen försvinner dom in i stugorna och plötsligt är det en massa kids på torget. Dom hänger utanför Pärlan, gasar med moppen och skriker lite.
Jaja, utanför Pärlan står torgets offentliga konst, ett skepp (såklart) som har en förankning i Orust historia (såklart). Kommungubbarna var stolta över det, och på dagen satt där en och annan tant och på kvällen hängde kidsen där. Jag kan ju tycka att det blir så himla klyschigt att man har just ett skepp på torget, att torgscenen har hamndäck på sig, att Ica heter Pärlan, med en mussla på bilden (fastän jag älskar det), att barnklädesaffären heter Sjö-kidz och att kulturhuset heter Kajutan. Lite för tematiskt kanske? Men det är ju min personliga smak och Henåns folk verkar ju nöjda....?
Det här med offentlig konst är så himla svårt. Det blir som skolmaten. När det är många smaklökar som ska tillfredställas väljer man den enkla och försiktiga smaken. Lagom. Inga kryddor som kan väcka avsky, fastän andra skulle älska det. Tur att man kan efterkrydda själv. Kan man göra det med offentlig konst också kanske?

Nu ska jag avsluta min roman med ett Henånpanorama, och ja, jag har stulit ide'n från Camilla, tack för den:).

Henån

Henån Here We Go

Jaha, då har man stiftat bekantskap med Henån. Ett samhälle jag inte visste existerade fram tills för några veckor sedan. Eftersom jag är från skåne är alla dom här platserna väldigt färska för mej.
Mina första intryck av Henån är i alla fall lugnt, sävligt och lite gulligt. Får se hur man ska plantera projektet i det.

Från kaos till....?

I min modell har jag försökt fånga känslan av att komma från en värld till en annan, trots att världarna ligger grannar. Just den känslan jag fick av att stå i viadukten i Kallebäck. Motorvägsbuller på ena sidan och fågelkvitter på den andra. Det blir nästan lite absurt när det bara skiljer cirka tjugo meter mellan dom. Tunneln i modellen är tråkig och steril, precis som den klotterfria viadukten, men den för en från kaos till lugn. Mitt kaos symboliseras av starka kulörer, konstiga former och stökighet. Lugnet består i sin tur av ordning, system och förutsägbarhet.

Och sist så stör er inte alltför mycket på mina väldigt daterade datum på bilderna, min kamera ställer om sej själv med jämna mellanrum...

Platsanalys som resulterade i en berättelse

Viadukten i Kallebäck


Jag går från stekande sol till svalka. Från starkt sensommarljus till dunkel skugga. Dock är den dunkla skuggan upplyst av fjorton lampor som lyser ljummet mot kala väggar. Tända lampor mitt på blanka dagen. Platsen isolerar mig lite lätt från omvärlden. Jag hör trafiken men jag ser den inte. Däremot ser jag staden i den ena änden och den gröna idyllen i den andre.
Flera cyklar svischar förbi. Nästan uteslutande ungdomar på väg hem från skolan.
– Typ två mille?
– Nej, men hon tjänar jävligt bra. Två killar passerar diskuterandes. Genom viadukten. Denna harmlösa viadukt som inte har någon graffitti. Inte ens lite klotter. På natten borde den te sig skrämmande, på grund av sin isolerande och inbäddade effekt. Men icke. Snällt och närmast tryggt låter den folk passera genom. Från brusigt stadsliv till tyst idyll.